En hektisk helg med många ingredienser

Therese har varit sjuk sedan i torsdagskväll, med hög feber och ingen matlust som följd. Det såg ut som att hon var på bättringsvägen framåt lördagen, då vi vågade oss ut till mormor inne i stan. Med facit i hand: Bad idea. Efter vi hade ätit middag där, vilket var helt suverän som vanligt, så fick vi packa ner henne i sin overall och åka hem igen.

I söndags så var vi bortbjudna till ett par vänner. Hanna fyllde 30 år och hade lite kalas. Våra vägar bar dock lite mer söderut istället för att få kalasa lite. Med kosan styrd mot Huddinge Sjukhus så kom vi fram vid 14-tiden igår. Då är Therese inne på sin tredje dag med hög feber och vi måste se vilket hemskt virus som tagit henne i besittning denna gång.

2008-11-30 19:26

Vår lilla fröken kan ofta vara väldigt bestämd av sig, och vill inte alltid göra så som man förväntar av henne. Jag vet inte vem hon kan ha fått detta ifrån? *host* *host* Läkarna ville ha två stycken urinprov från henne, och detta tog tid. Lång tid. Då hon inte fått i sig någon vätska i nån mängd att tala om den senaste tiden så tog ju hennes kropp upp det lilla vi fick i henne, och lämnade inget åt slumpen. Efter otaliga försök och då vi nästan gett upp så fick vi slutligen våra sista droppar och läkarna måste ha jublat där bakom kulisserna. Då hade det gått nio timmar från det att vi kom in, och även om vi hela tiden försökte hålla henne igång för att hon skulle vilja dricka lite så somnade hon till och från. Och när man är så där trött finns det inga osköna ställningar, bara man får vara nära mamma eller pappa. Man känner sig verkligen helt hemsk som förälder när man inte kan låta henne sova. Hon var så trött så hon var nästan blå under ögonen, men ändå sitter vi och försöker få henne att dricka mer. Helt sjukt vad man gör ibland.

2008-11-30 20:30

En sak som jag aldrig kommer att förstå är varför det inte finns något ställe, på något sjukhus i hela Stockholm (nu räknar jag bara de större, och inte något närsjukhus beläget längs någon statsgräns flera timmar från city) som har nattöppet så man kan få sig lite att äta. Pressbyrån stänger klockan 19:00 och efter det får man antingen gå ut och äta bark, eller tigga till sig lite torra skorpor på sjukhuset. Och nej, man tänker inte alltid på sådant innan man åker in. Vare sig att det ska ta så sjukt lång tid, eller att man behöver ha med sig ett gasolkök för att kunna få i sig lite föda.

Framåt halv elva eller så, så blev Therese inlagd för kvällen och då var hon verkligen helt utslagen. När vi väl kommer upp på avdelningen så får  vi reda på att enbart en förälder får sova kvar. Snälla, gör sådant klart för oss innan! Vi är för trötta för att ens reflektera över det. Eftersom min kära sambo skulle till djävulens hantverkare på planeten jorden, d.v.s. tandläkaren, på morgonkvisten så stannade jag kvar hos Therese. Jag hade redan gjort klart med helvdag på jobbet då jag ändå skulle ha tagit hand om henne medans Cecilia var hos mannen men de hemska verktygen.

Då hon inte ville äta eller dricka så tyckte läkarna att hon skulle sondmatas. Ingen trevlig historia för fem öre. Efter massor med skrik och hysteriska vrål från lilltjejens sida så fick de äntligen slangen på plats och vi kunde såsmåningom försöka få henne att varva ner och få lite sömn. Tjohej ja, lätt o andas med en slang i ena näsborren och nappen i munnen, då man även är snuvig. Klockan 01:30 inatt så får hon koksaltlösning i näsan, sen suger de rent den med nån konstig sug, för att avsluta med Nezeril.  Sen kunde hon somna, och strax efter 02:00 sov hon faktiskt rätt djupt. Jag hade desto svårare att sova, med ena ögat öppet hela natten.

2008-12-01 10:15

FramÃ¥t morgonkvisten när jag fÃ¥tt i mig lite frukost och Therese fÃ¥tt sin “mat” via slangen i näsan sÃ¥ märker man relativt snart att hon mÃ¥r mycket bättre. Det hon hade fÃ¥tt i sig under natten hade verkligen gjort susen. Glad i hÃ¥gen sÃ¥ tycker hon att den där slangen har gjort sitt. SÃ¥ vid ett obevakat ögonblick dÃ¥ undertecknad stod i telefon sÃ¥ tar hon tag i slangen och drar den rakt ut. När jag tittar upp sÃ¥ sitter hon där i sängen med en liten plastslang i handen och skrattar. Den pumpar fortfarande mat. Efter detta ville hon faktiskt äta som vanligt, direkt ur flaskan. Lite i taget, men jag tror inte hon är speciellt sugen pÃ¥ att fÃ¥ den där slangen nerkörd i magen igen. Och jag förstÃ¥r henne.

Nu sitter mor och dotter på sjukhuset och väntar på svar, medans jag har tagit mig genom hela stan till jobbet där jag sitter nu. Om en timme är dagen slut och vi får väl se om jag får åka hem och ta hand om familjen eller om det bär av mot sjukan igen.

Tags: familj, feber, huddinge sjukhus, N95, sjukhus, therese